För några dagar sedan hittade jag ett riktigt fynd hemma hos min mamma… I en stor låda låg alla mina gamla dagböcker från barndomen och tonåren! Det var ett kärt återseende som lockade fram många minnen.

När jag var sex år fick jag min första dagbok av mamma och pappa. Mina (lärar)föräldrar hoppades väl på att dagboken skulle öva upp min skriftliga förmåga. Jag nappade direkt. Från sex års ålder fram till att jag fyllde tjugo skrev jag dagbok med jämna mellanrum.

Det var oväntat känslosamt att bläddra igenom dagböckerna efter så många år och återse en Liza som jag nästan hade glömt bort. På några timmar kastades jag tillbaka till ett sent 80-tal med barnkalas, bästisar och mysiga familjekvällar - men också till tonårens känslostormar, förälskelser och försök att lära känna sig själv. Genom dagböckerna träffade jag pappa igen… (ja, tänk om jag hade vetat att vår tid tillsammans inte skulle bli lång. Det var hjärtslitande att hålla facit i hand).

En ljusblå dagbok med tygpärmar var extra intressant att uppehålla sig vid. Den spände över åren 1994-1995 då jag var 15 år dvs. lika gammal som mina elever i nian är nu. Hur kändes det egentligen att gå det sista året i grundskolan? Genom att läsa i dagboken mötte jag mitt tonårsjag igen… mina tonårstankar, tonårsformuleringar och tonårskänslor… bevarade… som om de hade tecknats ner igår. Det är lätt att glömma bort hur komplex brytningstiden mellan barndom och vuxenliv faktiskt är. Min dagbok påminde mig om de stormiga tonåren -då man försökte att lära känna sig själv, hitta en plats socialt och lyckas i skolan. En nyttig påminnelse. Det är inte lätt att växa upp. “Är det lättare att vara vuxen…” undrade jag i dagboken. “I sådana fall vill jag vara vuxen nu!”

Varför slutade jag skriva dagbok när jag var 20 år, frågade jag mig själv när jag slog ihop dagböckerna och återigen befann mig i nuet? Från att ha dokumenterat mitt liv i nästan 15 år fanns nu en lucka på 10 år. Nja… men vänta lite. Kanske var det här bloggen tog över? I bloggen är jag förstås inte alls lika privat som i dagböckerna, samtidigt ger jag fortfarande uttryck för vad jag tänker och känner genom att skriva. Det är ett nytt sorts skrivande, en ny sorts dagbok - syftet är emellertid fortfarande detsamma: att rensa tankarna och försöka formulera dem med ord… och förstås… att träna upp den skriftliga förmågan.

Fynd = Dagböcker från år 1986-2000!

Utdrag från en av mina första dagböcker (som jag hade döpt till Muffins).

Betygshetsen i nian.