James Camerons nya storsatsning Avatar hade Sverigepremiär i fredags. Sambon bjöd med mig på visning - och visst var jag nyfiken. Filmen har enligt rykten kostat flera miljarder att producera och tagit 12 år att spela in. Därutöver har ju hypen kring Avatar varit enorm. Det var inte för inte att förväntningarna var skyhöga när filmen rullade igång på bioduken.
Rullstolsbundne Jack Sullivan, före detta marinkårsoldat, arbetar för en armé som har fått i uppgift att ta till vara planeten Pandoras dyrbara naturtillgångar. För att komma åt skatterna i jorden måste armén se till att ursprungsbefolkningen Navi flyttar från sitt hem. Befolkningen vägrar. Genom modern teknik får Jack möjlighet att klä sig i navifolkets skepnad och infiltrera klanen. Jacks uppdrag blir oväntat komplicerat när han lär känna navifolket och förtrollas av deras sätt att leva i symbios med naturen.
Avatar är en kolonialberättelse som för tankarna till såväl Joseph Conrads “I mörkrets hjärta” som tecknade Pochahontas. “Den vite mannen” stövlar in i naturfolkets (”vildarnas”) territorium för att exploatera jorden. I den här sagan är det emellertid uppenbart vem som egentligen är vilde och vem som är civiliserad.
James Camerons antikrigs-budskap är tydligt. Filmens skulle kunna vara en allegori över den vite mannens behandling av indianerna, aboriginerna, eller regnskogsbefolkningen. Huvudrollsinnehavaren Sam Worthington tror emellertid att filmen handlar om amerikaner och irakier. Till Aftonbladet säger han att Cameron troligtvis varit ute efter att kritisera den amerikanska invasionen av Irak och sättet soldaterna intog landet - utan att känna till kulturen.
I Avatar passar James Cameron även på att kritisera människans ansvarslösa livsföring på jorden där konsumtion och förbrukning överskuggar allt annat. Miljöbudskapet känns förstås brännande aktuellt. Onekligen ter sig den magnifika växtligheten på Pandora som frisk och levande i kontrast till vår egen dödssjuka planet. “Jag ska nog börja källsortera”, förklarade en ung man för sina kompisar i biosalongen när eftertexterna började rulla. Ja, förhoppningvis kan de blå varelserna i Avatar ge oss ett par viktiga tankeställare.
Filmens stora styrka är det visuella. Animationerna är fantastiska - stundtals spektakulära - och de tekniska effekterna storslagna. När huvudrollsinnehavarna rör sig i Pandoras djungler kan jag inte göra annat än att hänföras av den undersköna, men livsfarliga, naturen. Vad gäller manus, finns det tyvärr mycket mer att önska. Avatar är i mångt och mycket en klichésoppa utan dess like. Som betraktare förargas jag över att Cameron väljer att förstöra sitt eget konstverk med tarvliga repliker, överdrivna actionscener och förutsägbara slutscener. Som vanligt underskattar amerikanska regissörer sin publik. Om Cameron är ute efter att göra en unik film, måste han göra det fullt ut och offra det typiska amerikanska filmreceptet (som vi är så trötta på).
Nu lyckas han ändå göra Avatar ensam i sitt slag - tack vare den fantastiska bildtekniken.
