Här nedan skriver Eva Greczanik ett inlägg om språkets betydelse i hennes yrke som kurator på onkologen/hospice.
Språket har en central betydelse i mitt arbete som till så stor del består av samtal. Jag hjälper svårt sjuka personer och deras närstående att sätta ord på det svåra och tunga. Givetvis finns det många som varken vill, kan eller känner behov av att prata om sin situation, eller som vill använda sig av andra uttryckssätt. Men ordets särskilda kraft i bearbetandet av kris och sorg är otvivelaktig. Genom att klä tankar och känslor i ord, kan man identifiera och strukturera sina inre upplevelser. Och när känslor och tankar får namn blir de på något sätt mer gripbara och lättare att förhålla sig till. Lisa Sand, socionom inom palliativ vård, uttrycker det på följande sätt ” När man formulerar något i ord blir det ibland som när trollen spricker när de kommer ut i solen… ”. I mitt samtalsrum har många ohyggliga troll spruckit och förvandlats till en hög med stoft.
Men hur pratar man om det som inte går att prata om? För många gånger räcker orden inte till. Känslor i sorg, kris och uppgivenhet kan vara så intensiva att färgerna i vår ordpalett blir alldeles för bleka och svaga. Ett ämne som alltid avslöjar språkets begränsningar som uttrycksform är döden. Hur pratar man om döden, detta existensens mysterium? ”Jag kan omöjligtvis beskriva mina känslor och tankar inför döden”, sade en svårt sjuk kvinna till mig en gång… jag kan bara beskriva hur jag tänker om att inte leva”. Jag tror att jag förstår vad hon menar. Vilka ord använder man för att tala om något som man inte känner till och inte har upplevt? Kanske är det som den nu avlidne författaren Anders Paulrud skriver i boken “Fjärilen i min hjärna” att”döden är ordlös”.
Men där inte ord finns, där finns tystnad. Och tystnadens terapeutiska värde kan i vissa sammanhang vara lika stort som ordets. I tystnaden kan rymmas alla de ord man inte klarar, orkar eller är mogen för att uttala eller så kan tystnaden helt enkelt stå för de ord som saknas. Att sitta i tystnad kan ibland vara betydligt svårare än att sitta i samtal. I tystnaden sägs inget, men en tystnad kan säga allt.
När man hör någon berätta om svåra upplevelser kan man bli lockad att trösta och muntra upp, och visst kan ord ha en tröstande och lugnande effekt. Men mer än tröstande ord behöver en sörjande en kravlös och dedikerad lyssnare. Som lyssnare har man en viktig roll i att ta emot och ta hand om det som sägs och ibland att ge tillbaka det i en något mer hanterbar form. Lyssnaren kan genom att härbärgera det tunga ge hopp om att de outhärdliga kan härdas ut. Ord i sorg är tårar i bokstavsform. De trillar mjukast i varsam hand.
