Vi vet inte när och var, men plötsligt dyker den upp… svackan, krisen: den som fäller undan våra ben och som sveper oss omkull. Som den mest ostadiga hängbro uppenbarar den sig på vår väg. Och vi kan inte vända om. Det vinglar och kränger och stupet under oss är bottenlöst. Du som vet hur det känns att befinna sig i en svår period, vet också betydelsen av att ha någon som orkar vara nära, som lyssnar, tröstar och torkar dina tårar. Under de kriser som jag hittills tvingats att konfrontera, har det lyckligtvis funnits de som lojalt och pålitligt stått ”på andra sidan ravinen” och lotsat mig över. Dag som natt och oavsett problemets natur och omfattning, har de stått där med sina utsträckta händer. En av dessa personer är förstås min tvillingsyster.

”Som tvilling är man alltid i jour” brukar min syster och jag ibland skoja kring vår ständiga beredskap att stötta och hjälpa varandra. Men i skarpt läge är det allt annat än ett skämt. Genom åren har det blivit ett flertal uttryckningar mitt i natten och telefonsamtal vid de mest obekväma tider. Det handlar om en villkorslös omsorgsfullhet som vi delat sedan vi värmde varandra i kuvösen. Men stor närhet kan ha ett högt pris. I Lizas dikt om tvillingskap, som ni tidigare läst på Språkmakargatan, beskriver hon hur tvillingskapets sällsynta närhet också kan bli dess tunga ok…

Lyckliga är vi som lever sida vid sida
Skyddade i en sluten omfamning
Vi formas och växer tillsammans
Med besläktade själar

Avundsvärda är vi som alltid är två
Räddade från bitter ensamhet
Hårda vindar kan aldrig oss åtskilja
Ty vårt förbund är evigt

Förtvivlade är vi som bär varandras bördor
Lastade med dubbel sorg och smärta
Följ mig syster, genom stormigt hav!
Ett ofrånkomligt öde

Tacksamma är vi som på livet får dela
Vana vid att uppoffra och att avstå
Det som är mitt är också ditt
Utan dig är jag inget.
(Liza Greczanik)

Min syster och jag vet sannerligen hur det känns att få bära tyngden av varandras bördor. Men förmodligen kan de flesta som befunnit sig i en nära relation känna igen sig i hur det är att ”gråta någon annans tårar”. För min syster och mig handlar det dock om något mer. Den känslomässiga föreningen är ibland så kraftfull att gränserna mellan ”mina” och ”dina” upplevelser kan bli suddiga. Detta innebär t e x att det är omöjligt att vara tillfreds om man inte vet att systern också är det. Det är svårt att njuta av egen lycka om systern för tillfället inte har samma framgång. Jag har otaliga exempel, en del mer triviala än andra: systerns körkort som inte blev den triumf det förtjänade då jag själv inte klarade min uppkörning. Min bedrövelse efter ett brutet kärleksförhållande som innebar att min syster inte kunde glädja sig fullt åt sin egen välfungerande och lyckliga relation. Förtjusningen över att ha klarat en tentamen som smolkades av oron för att min syster ännu inte fått resultatet på sin.

Det kan bli synnerligen frustrerande att inte få ha sitt ”liv ifred”- att ens känslor och stämningslägen är så tätt sammansnärjda med någon annans. Likaså att känna att man ”stör” systerns tillvaro när man berättar om sina problem och svårigheter. Känslor av skuld eller dåligt samvete upplever min syster och jag ofta.

Det faktum att min syster och jag är varandras identiska avbilder, kan i sig utgöra ytterligare en anledning, till att ett problem förvandlas till något högst personligt även för den av oss som inte direkt drabbas. Om min syster tvivlar på sig själv, skall jag då också göra det? Om min syster blivit förolämpad - har jag också blivit det? Om min syster är missnöjd med något i sitt utseende eller personlighet, har hon sett det i mig också? Ibland kan den identiska genuppsättningen få även den mest autonoma tvilling att bli osäker.

I bloggen ” Thin Line- Om att se på när ens tvillingsyster plågas av anorexiademoner” skriver pseudonymen ”Lisse” klokt, varmt och öppenhjärtligt om hur hon upplever situationen när hennes tvillingsyster hamnar i en svår livskris. Lissie berör på ett gripande sätt hur systerns kamp mot aneroxia i mångt och mycket blir även hennes egen. Vi får läsa om oron, skräcken för att systern ej skall tillfriskna, och om hur systerns demoner knackar på även Lissies dörr.

”Det är inte jag som är sjuk och det är inte jag som har det yttersta ansvaret. Men jag faller med henne. Även om jag inte vill så gör jag det”

” …. Men jag kan inte låta bli att fundera över om det kan ha med det hela att göra. Har hon fastnat i det här för att hon på något sätt inte vill vara som jag? För att hon ska skilja sig från mig?”

” Jag undrar också ofta hur S ser på mig. Om hon tycker att hon själv är tjock, vad är då jag i jämförelse? Enorm? Hon såg ju ut såhär förut, var hon inte nöjd med det? Är det fel på mig också då?”

Jag tycker att bloggerskan på många sätt fångar det komplexa i att vara nära och ändå så långt ifrån, att vara sin syster så lik men ändå så olik- att vara tvilling.

Jag är medveten om att det är långt ifrån alla tvillingpar som har samma intensiva och relation som min och Lizas. Det är verkligen en ovärderlig gåva och trygghet att få uppleva en sådan villkorslös och ömsesidig kontakt med en annan person. Men i denna text har jag försökt beskriva även den andra sidan. Närhetens pris, som är ungefär som de där träden som växer så tätt omslingrade att de stöttar upp varandras stammar och ger varandra näring. Men när den ena vissnar, då vissnar även den andra.