En av mina favorithållplatser på nätet är, som ni kanske har märkt, Catharina Grünebaums språkspalt i DN. Där bjuds jag garanterat alltid på intressant läsning. Idag läser jag bl.a. hennes reflektion kring elevernas prestationer i DNs nutidsorientering 2008 (till saken hör att Grünebaum är med i den grupp som gör frågorna). Grünebaum vill att lärarna oftare ska använda resultatet i tävlingen för att kartlägga inom vilka områden eleverna är tillfredsställande orienterade och inom vilka de har kunskapsbrister. “Lika imponerade som vi blir över dem som har rätt på mellan 25 och 30 frågor och dessutom knäcker några av de riktigt svåra utslagsfrågorna, lika modfällda blir vi över de alltför många som bara ett par år innan de får utnyttja sin rösträtt har klarat knappt en handfull, och då i första hand sådana som rör ungdomskultur.” Frågan om vad filmen heter som handlar om en fransk råtta klarade alla elever: Ratatouille. Däremot visste desto färre att Vin och Sprit sålts till franska Pernod Ricard. Grünebaum avslöjar att några elever försökt komma runt denna fråga genom att påpeka att frågan inte var lämplig för minderåriga. “Den sortens skenhelighet biter inte på oss som gör frågorna.” avslutar Grünebaum. En intressant artikel från frågeproducenternas perspektiv!

… en annan intressant artikel på samma adress är den som handlar om “backslang“. Det är tydligen så fenomenet med omkastade bokstäverna i ord eller uttryck benämns. Visst har vi stött på personer som tycker att backslang är jätteroligt, som jämt roar sig med att fiffla med orden? Grünebaum ger många exempel på backslang i sin text: Pepåka istället för påpeka, bala taklänges istället för tala baklänges, Pisse Mugg istället för Musse Pigg osv. Hoppas att jag inte förolämpar något backslangfan, men jag tycker att det här är en ganska torr ordleksvariant… men, men ibland kanske man kan få till det?

Moderna föräldrar väljer bort sagor eftersom de tycker att de är alldeles för hemska och politiskt inkorrekta, skriver Aftonbladet idag. Föräldrarna menar att deras barn inte bör lyssna på historier om fasansfulla trollpackor som äter barn, eller flickor vars största dröm är att bli vald av prinsen. Håller ni med dem? Det gör inte jag. Beröva inte barnen sagan - den är viktig av många olika anledningar. Sagor har berättats i hundratals år och det är inte en slump att de har överlevt så länge. I sagan finns något allmängiltigt, universellt som har berört och angått människor i olika tider, platser och kulturer. Genom sagan kan man förmedla värderingar om ont och gott, rätt och fel. Sagan tar upp “de stora frågorna” och utvecklar dessutom barnets språk och fantasi. Sagorna kan vidare öppna upp för samtal mellan förälder och barn. Om det är något i sagan som barnet undrar över kan det mynna ut i spännande diskussioner. Expressens Nina Lekander är inne på samma spår: “Om man kan prata med sitt barn kan man läsa de mest fördomsfulla berättelserna”. Hon menar också att verkligheten, precis som sagan, också är grym. “Även om sagor om vargar som äter upp folk känns råa är nog moderna berättelser om föräldrar som överger sina barn för flaskan, skiljer sig eller bråkar ännu läskigare för barn i dag.”

Idag satte jag mig framför TV:n för första gången detta året och fastnade framför Let´s Dance. Vad roligt deltagarna verkar ha det! Vilken dröm att få delta! Förresten, appropå torra ordlekar… den kvinnliga programledaren vitsade friskt om deltagarnas olika kompetenser: George Scott skulle tydligen slå “knock out” på publiken, Linda Haglund skulle “sprinta” från jurybåset till green-room osv. Suck. Såg det ens roligt ut i manuset?

Vanligtvis tycker jag inte det låter särskilt märkligt när engelska ord försvenskas, men nu när ordet design har börjat böjas i plural i de svenska bloggarna kan jag inte låta bli att rynka lite på näsan. “Designer”… det låter… ovant.