Vi vet inte när och var, men plötsligt dyker den upp… svackan, krisen: den som fäller undan våra ben och som sveper oss omkull. Som den mest ostadiga hängbro uppenbarar den sig på vår väg. Och vi kan inte vända om. Det vinglar och kränger och stupet under oss är bottenlöst. Du som vet hur det känns att befinna sig i en svår period, vet också betydelsen av att ha någon som orkar vara nära, som lyssnar, tröstar och torkar dina tårar. Under de kriser som jag hittills tvingats att konfrontera, har det lyckligtvis funnits de som lojalt och pålitligt stått ”på andra sidan ravinen” och lotsat mig över. Dag som natt och oavsett problemets natur och omfattning, har de stått där med sina utsträckta händer. En av dessa personer är förstås min tvillingsyster.
”Som tvilling är man alltid i jour” brukar min syster och jag ibland skoja kring vår ständiga beredskap att stötta och hjälpa varandra. Men i skarpt läge är det allt annat än ett skämt. Genom åren har det blivit ett flertal uttryckningar mitt i natten och telefonsamtal vid de mest obekväma tider. Det handlar om en villkorslös omsorgsfullhet som vi delat sedan vi värmde varandra i kuvösen. Men stor närhet kan ha ett högt pris. I Lizas dikt om tvillingskap, som ni tidigare läst på Språkmakargatan, beskriver hon hur tvillingskapets sällsynta närhet också kan bli dess tunga ok…
Lyckliga är vi som lever sida vid sida
Skyddade i en sluten omfamning
Vi formas och växer tillsammans
Med besläktade själarAvundsvärda är vi som alltid är två
Räddade från bitter ensamhet
Hårda vindar kan aldrig oss åtskilja
Ty vårt förbund är evigtFörtvivlade är vi som bär varandras bördor
Lastade med dubbel sorg och smärta
Följ mig syster, genom stormigt hav!
Ett ofrånkomligt ödeTacksamma är vi som på livet får dela
Vana vid att uppoffra och att avstå
Det som är mitt är också ditt
Utan dig är jag inget.
(Liza Greczanik)
Min syster och jag vet sannerligen hur det känns att få bära tyngden av varandras bördor. Men förmodligen kan de flesta som befunnit sig i en nära relation känna igen sig i hur det är att ”gråta någon annans tårar”. För min syster och mig handlar det dock om något mer. Den känslomässiga föreningen är ibland så kraftfull att gränserna mellan ”mina” och ”dina” upplevelser kan bli suddiga. Detta innebär t e x att det är omöjligt att vara tillfreds om man inte vet att systern också är det. Det är svårt att njuta av egen lycka om systern för tillfället inte har samma framgång. Jag har otaliga exempel, en del mer triviala än andra: systerns körkort som inte blev den triumf det förtjänade då jag själv inte klarade min uppkörning. Min bedrövelse efter ett brutet kärleksförhållande som innebar att min syster inte kunde glädja sig fullt åt sin egen välfungerande och lyckliga relation. Förtjusningen över att ha klarat en tentamen som smolkades av oron för att min syster ännu inte fått resultatet på sin.
Det kan bli synnerligen frustrerande att inte få ha sitt ”liv ifred”- att ens känslor och stämningslägen är så tätt sammansnärjda med någon annans. Likaså att känna att man ”stör” systerns tillvaro när man berättar om sina problem och svårigheter. Känslor av skuld eller dåligt samvete upplever min syster och jag ofta.
Det faktum att min syster och jag är varandras identiska avbilder, kan i sig utgöra ytterligare en anledning, till att ett problem förvandlas till något högst personligt även för den av oss som inte direkt drabbas. Om min syster tvivlar på sig själv, skall jag då också göra det? Om min syster blivit förolämpad - har jag också blivit det? Om min syster är missnöjd med något i sitt utseende eller personlighet, har hon sett det i mig också? Ibland kan den identiska genuppsättningen få även den mest autonoma tvilling att bli osäker.
I bloggen ” Thin Line- Om att se på när ens tvillingsyster plågas av anorexiademoner” skriver pseudonymen ”Lisse” klokt, varmt och öppenhjärtligt om hur hon upplever situationen när hennes tvillingsyster hamnar i en svår livskris. Lissie berör på ett gripande sätt hur systerns kamp mot aneroxia i mångt och mycket blir även hennes egen. Vi får läsa om oron, skräcken för att systern ej skall tillfriskna, och om hur systerns demoner knackar på även Lissies dörr.
”Det är inte jag som är sjuk och det är inte jag som har det yttersta ansvaret. Men jag faller med henne. Även om jag inte vill så gör jag det”
” …. Men jag kan inte låta bli att fundera över om det kan ha med det hela att göra. Har hon fastnat i det här för att hon på något sätt inte vill vara som jag? För att hon ska skilja sig från mig?”
” Jag undrar också ofta hur S ser på mig. Om hon tycker att hon själv är tjock, vad är då jag i jämförelse? Enorm? Hon såg ju ut såhär förut, var hon inte nöjd med det? Är det fel på mig också då?”
Jag tycker att bloggerskan på många sätt fångar det komplexa i att vara nära och ändå så långt ifrån, att vara sin syster så lik men ändå så olik- att vara tvilling.
Jag är medveten om att det är långt ifrån alla tvillingpar som har samma intensiva och relation som min och Lizas. Det är verkligen en ovärderlig gåva och trygghet att få uppleva en sådan villkorslös och ömsesidig kontakt med en annan person. Men i denna text har jag försökt beskriva även den andra sidan. Närhetens pris, som är ungefär som de där träden som växer så tätt omslingrade att de stöttar upp varandras stammar och ger varandra näring. Men när den ena vissnar, då vissnar även den andra.
13 Comments
Det här var intressant att läsa för mig som inte är tvilling och som är ensambarn.
Vilket vackert inlägg. Det väckte många tankar till liv!
Mycket bra inlägg! Jag har inga syskon och tycker det skulle vara underbart att ha någon som jag kunde vända mig till när det är kris, men som Eva skriver här så innebär det att man kanske får uppleva dubbelt så många kriser. Det är ett högt pris ni får betala ibland men jag antar att ni aldrig skulle vilja byta med mig…
Så vackert!
Fantastiskt skrivet Eva, jag fick verkligen en förförståelse av att allt, även det som till synes verkar vara enbart underbart, såklart också omfattar en annan sida. Fantastisk reflektion! Kram Nina
Åh så fint skrivet Evis!
Åå tack allihop! Vad kul att ni tyckte om inlägget!
Elin: nej…jag skulle aldrig vilja byta:) Men jag ville nyansera bilden av tvillingars gemenskap. Tvillinskapet är dock det mest värdefulla i mitt liv förstås!
Tack Eva för ett fint inlägg. Du har verkligen lyckats med att sätta fingret på det komplexa tvillingskapet.
Det stämmer väldigt bra. Närheten till en tvilling kostar mycket eftersom man på något underligt vis lever två parallella liv. När någon sårar en tvilling sårar de alltid dubbelt upp. Fint skrivet!
Hej
Jag och min tvillingsyster Johanna står varann så otroligt nära, Tvillingar är starkast tillsammans är vårt motto kan man väl säga.
Dock så gled vi ifrån varann, eller jag ifrån henne när vår pappa dog för fem år sedan. Jag är så rädd att förlora henne, och resten av min familj. Jag vet att de bryr sig, men jag kan inte prata med de om mina tankar och känslor för att de inte skall göra så ont när de försvinner. Mycket i mitt liv har fått mitt att ha väldigt svårt att lita på folk. Det är inte det att jag inte litar på de, det är bara det att… jag går och väntar på att de skall gå, för att det känns som att de kommer att göra det. Något tips på hur jag kommer över mina känslor?
Jag älskar min syster, jag hade inte varit jag utan henne och hon är min andra halva, men hon mår dåligt för att jag mår dåligt, och hon mår ännu sämre över att jag inte kan berätta för henne varför jag mår dåligt. Lite hjälp?
Kram Petra
Återkommer med svar Petra!
Hej Petra!
Tack för ett öppenhjärtligt inlägg.
Jag beklagar din pappas bortgång. Jag förstår att hans död har varit smärtsam för dig. Eftersom jag i mitt jobb dagligen möter människor i sorg, vet jag att det inte är en helt ovanlig psykologisk försvarsmekanism - att efter en svår förlust, undvika närhet i rädsla inför fler förluster. Själen försöker helt enkelt skydda sig mot ytterligare hot. Under en period kan detta vara helt rimligt och ett sätt för din själ att “läka”. Nu skriver du att det var fem år sedan din far gick bort, och jag förstår att du förväntar dig att de mest intensiva sorgreaktionerna skall ha avtagit. Vi bär förstås alla - mer eller mindre- med oss en rädsla för att något skall hända våra närstående, men när denna rädsla tar över våra relationer, kan det ju bli problematiskt…och man kan behöva lite hjälp på traven för att förhålla sig till det som är så skrämmande.
“Flykt” från närhet för att undvika sorg inför fler förluster kan innebära att man riskerar uppleva andra tuffa känslor som skuld och dåligt samvete om något skulle hända den man älskar, och som man dragit sig undan från. De svåra känslorna blir alltså inte mindre svåra för att man skyddar sig mot dem - kanske till och med tvärtom?.
När jag läser ditt inlägg blir jag nyfiken på hur omständigheterna sett ut vid och efter din pappas bortgång (var det ett plötsligt och oväntat dödsfall?), hur hanterade du sorgen efteråt(ensam, med stöd av familjen, stöd av professionell), hur förhåller du dig till sorgen nu? Pratar ni om pappa och sorgen hemma? Du behöver förstås inte svara på dessa frågor här. Hanterandet av sorg kan dock spela roll för hur vi förhåller till tanken om/och kommande sorger. Om sorgprocessen varit väldigt svår/ensam/komplicerad/dramatisk m.m. kan vi förlora vår tillit till hur vi hanterar svåra känslor, och tanken på framtida kriser/sorger blir förstås ännu mer outhärdlig. Oavsett vilket är det väldigt synd att du inte kan prata om dina känslor med dem de berör t e x din tvillingsyster. Det låter tungt att gå och bära på detta själv. Förmodligen kan din syster känna igen sig i en del av den rädsla du beskriver. Kanske är hon lika rädd? Jag tycker att det är väldigt bra att du i ditt inlägg så fint har kunnat sätta ord på det tunga du upplever. Jag hoppas att detta kan vara ett steg i att du vågar dela med dig mer av dina tankar och känslor, och be om stöd! Mitt förslag är att du ska vända dig till kurator/psykolog(på sjukhuset om din pappa dog där, på ungdomsmottagningen, i skolan, på vårdcentral eller dyl) eventuellt en själavårdare i din församling…för att få hjälp att ta hand om de upplevelser du beskriver- och i förlängningen att dela dessa med t e x din syster. Kanske kan hon så småningom vara med vid ett eller ett par samtal?
Lycka till!
Han tog livet av sig.
Därav tror jag kanske att jag är räddare att förlora alla andra än vad jag hade varit om han dog i, till exempel cancer eller något annat. Men nu lämnade han mig, oss.
Dock så tror jag inte att han inte ville ha något med oss att göra, bara det att han inte orkade mera. Men att tänka så gör inte rädslan mindre.
Jag hade en pojkvän, jag hade tänkt leva resten av mitt liv med honom, det var super seriöst. Men min familj tyckte inte om honom, de tyckte inte att han var bra för mig, att han behandlade mig illa. Än idag kan jag inte se hur han, enligt de, behandlade mig illa. Så jag gjorde slut med honom, för att jag var så rädd för att de en dag skulle ställa ett ultimatum, honom eller min familj.
Detta var två år sedan. Jag har fortfarande inte kommit över honom. Och jag har fortfarande inte konfronterat min familj om varför de bara inte kunde låta mig hållas. Låta mig begå mina egna misstag om han var ett.
Tacksam för svar via mejl?
PetraKOlsson@hotmail.com
Mvh Petra!