Idag funderar jag på:
♥ I en och samma artikel i Aftonbladet förekom synonymerna (?) hjärtinfarkt och hjärtattack. Jag har fått för mig att hjärtinfarkt är att föredra framför anglicismen hjärtattack, men jag kanske har fel. Vet ni mer om dessa snarlika ord?
♥ En gammal fiende är tillbaka - nämligen domma (en felaktig form av dessa). Jag minns att några av mina kompisar använde “domma” på 80-talet, men sedan försvann otyget i några år. Nu hör jag det skrämmande ofta. “Kan du ta domma?” “Domma skorna är snyggast!”. Jag vet inte om det är en lokal trend bland barnen här i Lund.. men “domma” är definitivt tillbaka… och det med besked! Jag brukar inte agera språkpolis, men när “domma” är framme kan jag inte låta bli…
♥ Ett annat otyg som har letat sig in i talspråket - och som numera används lite väl ofta för min smak, är “jag kan tycka” (alternativt “kan jag tycka”) istället för “jag tycker att”. Exempel 1: Jag kan tycka att vi ska gå och äta lunch ute idag. Exempel 2: Hon borde inte ha den tröjan på sig, kan jag tycka.
Uppenbarligen används “jag kan tycka” som “balsam” på en åsikt. När “jag tycker” känns för starkt väljer man således att inleda meningen med garderingen “jag kan tycka” eller avsluta med ett “kan jag tycka”. Troligtvis är detta ett sätt att försöka neutralisera och mildra ett påstående. Ett typiskt svenskt drag kanske? Jag säger säkert också “kan tycka” ibland när jag vill visa ödmjukhet i ett samtal eller om jag vill markera att min åsikt inte står helt fast… men det låter inte bra när det överanvänds.
Jag ser egentligen ingen anledning att be om ursäkt för en åsikt. Tvärtom. Det kan irritera mig när folk lindar in sitt tyckande i onödigt trassel.
♥ Jag håller med Fredrik Lindström om mycket - bl.a. att språkförändringar för det mesta utvecklar språket snarare än utarmar det. I Expressens artikel “Flestavning bidrar till språkutveckling” tycker jag dock att hans språkliberalism har gått lite väl långt. “Fredrik tycker att man gör språket en tjänst när man stavar fel. Eftersom språket då utvecklas och moderniseras av sig själv.” (Expressen) Detta håller jag inte alls med om! Felstavade ord påverkar en text negativt både vad gäller läsbarhet och läsförståelse. Som lärare blir jag förstås orolig när språkexperter gör sådana uttalanden. Ska våra elever uppmuntras att stava fel? Den verklighet jag ser utanför skolfönstret är tyvärr inte, till skillnad från Lindström, särskilt språkliberal. Tvärtom. Som andra generationens invandrare vet jag hur viktigt det är att använda språket enligt “normen” dvs. det som man i allmän mun kallar för korrekt svenska. Vårt uppdrag som lärare är att förbereda eleverna för att möta samhället (den s.k. verkligheten) på bästa sätt. Visst låter det vackert att det är förståelsen som är det väsentliga - men bör vi inte ha högre ambitioner för våra elever än att de endast ska bli förstådda?
♥ Har ni tänkt på hur stor betydelse dialekten har för vår personlighet. Skulle jag vara samma “Liza” om jag började prata stockholmska istället för skånska? Skulle jag bli bemött på samma sätt? Skulle bilden av mig förändras? Vi pratade mycket om dialekter och sociolekter under språkstudierna på Malmö Högskola. Jag minns att jag då började fundera på hur häftigt det skulle vara om vår lärare hade valt att inleda sin föreläsning med att prata på en annan dialekt än sin egen - som ett experiment, för att sedan byta i slutet och se om vår “bild” av henne förändrades.
Jag blev påmind om våra språkstudier när jag gick in på Lilijas blogg och såg att hon efter många års bloggande hade lagt upp ett videoklipp på sig själv i vilket hon pratar med sina bloggläsare. Genom kommentarerna till inlägget förstår man ganska snabbt att några av hennes läsare inte alls hade föreställt sig att hon pratar skånska. “Det låter lite tokigt nu innan jag har vant mig“, skriver en läsare. “Skåååning, Hihi.. känns så fel på dig! .. tappade hakan..“, skriver en annan. “Vilken underbar dialekt du har …Vart dock rätt paff när jag hörde den först… hade inte alls tänkt mig att du pratar skånska “, skriver en tredje. Undrar just varför dialekten skånska inte passar in i den bild av bloggerskan som hennes läsare har byggt upp? Ganska spännande det där, ellerhur?
Såg på din emailadress att...
8 Comments
Hejzan Liza!
Vilken härlig blogg jag stött på sådär helt plötsligt! Kommer faktiskt inte ihåg var jag var när jag klickade mig in på språkmakargatan.se. Om det nu inte var på nyligen.se där du väl pingat ditt inlägg?
När det gäller “domma” så kommer jag omedelbart att tänka på dumma, oavsett om “domma” skulle råka vara en dialektal variant av “dessa”. När vuxna använder ordet, låter det ännu dummare.
“Balsam” på en åsikt - gillar uttrycket. Din tolkning är säkert helt korrekt. Det är lite som det byråkratiska “torde”. Saker “torde vara” när man inte med 100% säkerhet vill/kan påstå att det är så . . . liksom
Ett par frågor till dig.
Har du upplevt att “dem” på senare tid används på ett fullständigt felaktigt sätt i bloggar och andra skrivna texter? Jag upplever att många använder “dem” för att så att säga lyfta sitt skriftspråk när det egentligen tvärtom sänker intrycket. Har just nu inget exempel men jag smäller nästan av varje gång jag ser den felaktiga användningen. Man blandar ihop och mixar “de” och “dom” (tror jag).
En sak till. I motsats till din “balsam” så förekommer mer och mer en sorts förstärkning av det man vill ha sagt genom att man avslutar meningen med “…kan jag säga”. Min känsla är att detta uttryck kommit att användas under de senaste två-tre åren. Vad säger du om detta? Jag är mycket nyfiken. Själv orerade jag om detta “HÄR för en tid sedan men jag fick ingen större respons.
Ha en fin sommar!
Go gôbbe
Håller med dig! Fredrik vill kanske att man inte skall lära sig något i skolan men när man kommer ut i arbetslivet så upptäcker man hur viktigt det är att behärska flera språk i tal och skrift. Det kanske inte gäller för Fredrik men så är verkligheten för oss andra.
Go gôbbe: Hej! Vad roligt att du har hittat hit! Du verkar vara en kille med många intressanta språkfunderingar. Som svar på dina frågor:
1) Ja, absolut! Du har helt rätt i att det verkar som om många vill använda dem för att lyfta sitt skriftspråk, men att det i fel sammanhang får motsatt effekt. De och dem används ofta felaktigt. De är ju subjektsformen och dem objektsformen, men det är inte alltid lätt att få till det - varken för barn eller vuxna.
2)Intressant. Jag har faktiskt inte hört det själv (eller kanske inte lagt märke till det?) men jag ska spetsa öronen!
Ha en fin sommar du också!
Anna: Absolut!
“Har ni tänkt på hur stor betydelse dialekten har för vår personlighet. Skulle jag vara samma “Liza” om jag började prata stockholmska istället för skånska?”
Det påverkar nog inte personligheten i grunden, men språk och dialekter influerar säkert det Jung kallar personan, den del av oss själva vi kommunicerar till andra. Själv har jag märkt att jag är lite mer lättsam på min engelskspråkiga blogg.
Du kan ju alltid prova med stockholmska en vecka eller så och se vad som händer.
Ja, det kan jag ju göra..haha.
Personlighet kanske är ett klumpigt ordval, jag menar snarare den bild som andra bygger upp av mig och min person. Personan - som du skriver.
Skåningar har ju en tendens att betraktas som lustiga och lite komiska medan stockholmare är “kaxiga”. Det här handlar kanske mest om förutfattade meningar och fördomar som vi kopplar till olika dialekter.
Språkrådet tar upp “domma” i sin frågelåda och noterar att det brukar anses som barnspråk. Möjligen att det håller på att stiga uppåt i åldrarna. Och googlar man på nätet så får man en hel del träffar. Men varför skulle det egentligen vara fel att säga “domma”? Att det i nån mening är fel att skriva så förstår väl jag också, liksom att det i nån mening är fel att säga så i vårdat talspråk, men som du givetvis vet så är ju alla språkförändringar fel i början, t.ex. att pluralformerna av verben faller eller att nominativ, ackusativ och dativ av substantiv sammanfaller… Och man förstår ju mycket väl vad de som säger “domma” menar.
Förhoppningsvis är dagens ungdomar tillräckligt självständiga för att inte låta nåt slags myndighetspersoner ta ifrån dem makten över sitt eget språk. Lägg hellre mer energi på att lära eleverna i vilka sammanhang man kan och bör använda olika uttryck för att nå framgång i vuxenlivet. Så kan i alla fall jag tycka :-). Och kom ihåg att det som uppfattas som “otyg” för en språkbrukare är helt naturligt för en annan: jag minns hur förvånad JAG först blev när jag i vuxen ålder hörde att “i bak” och “i fram” inte var standard utan dialektalt…
“Domma” har jag faktiskt aldrig hört, men jag bor i Västerås (och kommer från Dalarna) så det kanske är ett skånskt uttryck. Jag och min kompis som bor i Klippan brukar ha en del språkdiskussioner; en del uttryck som hon tror är allmänt vedertagna visar sig ofta vara skånska
Helena: Det verkar som om skåningar är väldigt språkkreativa