Dagens dissekeringsobjekt i språklådan är ordet hittepå. Det dyker upp titt som tätt i alla möjliga sammanhang. Första gången jag hörde någon använda ordet blev jag lite förvånad. Substantivet påhitt finns ju redan - varför vända på ordet? Vilken funktion fyller ett bakvänt påhitt? Är det bara en ordlek?
Jag förmodar att det handlar om en betydelseförskjutning? Hittepå har en negativ klang och låter, i alla fall i mina öron, mer nedsättande än släktingen “påhitt”. Om någonting är hittepå är det ofta ogrundat och utan faktastöd. Jag vet faktiskt inte alls vad jag tycker om ordet. Jag upplever “hittepå” som aningen charmigt, för att det visar prov på svensk språkglädje, samtidigt låter det ju ganska barnsligt. Jag använder det inte själv och kommer nog inte att göra det heller.
4 Comments
Vi använde det på mellanstadiet (mitten på 90-talet), men då i sammansättningar i stil med “hittepå-ord”, vilket var ord som vi just hittat på. Nu skulle jag dock inte använda det.
Jag, och inte minst min pappa, har använt uttrycket som en skojigare kontrast till “påhitt”. För mig har det nog alltid inneburit spontana hyss där föräldrarna medverkat, eller en rolig sång som uppkommit spontant. En hittepå-hit, kanske?
Det känns som ett Astridlindgrenord men det kanske det inte är. Jag håller med om att det låter mer negativt än påhitt.
Oj, redan på mellanstadiet Elisabeth. Jag trodde att det var ett relativt nytt ord… har aldrig hört det innen.
Emma: Hittepå-hit! Kul!
Ylva: Ja, det ger faktiskt lite Astrid Lindgren-vibbar. Men jag tror inte att det kommer från henne.