Som SvA-lärare har jag förmånen att arbeta på en plats där språk från världens alla hörn möts t.ex. arabiska, tigrinja, kurdiska, persiska, turkiska och grekiska. Mångfalden i klassrummet ger kraft åt undervisningen och gör lektionerna spännande och oförutsägbara. Eleverna har måhända skilda bakgrunder och språkkunskaper – men de förenas i ett gemensamt mål: strävan efter att utveckla färdigheter i sitt andraspråk, svenska. Flertalet delar också erfarenheten av att växa upp med ett förstaspråk som har kommit att få stor känslomässig betydelse för dem.

Mina SvA-elever pratar gärna om sina modersmål. Under en klassrumsdiskussion uttryckte sig en pojke i nian på följande sätt: ” Man får aldrig glömma var man kommer från. Jag tror att vi som går i SvA-gruppen bättre förstår hur viktig ens bakgrund är. Våra svenska kompisar har ingenting att jämföra med. De fattar nog inte hur viktigt ett språk kan vara. De har liksom aldrig behövt fundera på det.” Pojken fick medhåll av sina kamrater. De var överens om att de riktigt starka känslorna för ett språk uppkommer när man får anledning att jämföra det med ett annat.

En flicka med makedonska som förstaspråk lyfte fram fördelarna med att vara flerspråkig i en uppsats: ”Tänk vad mycket jag har fått med mig under min uppväxt som mina kompisar aldrig kommer att få uppleva. Med ett extra språk känner jag mig rikare än många andra. Mina kompisar har bara en kultur. Jag har två. Det känns som om de ser världen i en bild medan jag ser den i 3D!”

Jag faller pladask för flickans träffande metafor. Genom sin dubbla kulturtillhörighet får hon möjlighet att betrakta världen ur en lins som hennes enspråkiga kamrater inte har tillgång till. Det får henne att känna sig lyckligt lottad och ger henne en plats i en unik språkgemenskap. “Jag har svenska kompisar som är avundsjuka för att jag har ett språk som inte de har. Jag förstår dem”, avslutar hon.

Inte alla elever är lika angelägna om att bevara sitt modersmål. En pojke i åttan förklarar: “Jag bor i Sverige och här pratar alla svenska. Varför ska jag vara annorlunda? Men mamma och pappa vill att jag ska lära mig persiska och då gör jag det.” Pojkens funderingar är varken ovanliga eller okomplicerade. Han slits mellan det han möter i skolan och det som förväntas av honom hemifrån.

Är det viktigt att bevara sitt modersmål? Mina elever är inte helt eniga. Som SvA-lärare understryker jag naturligtvis modersmålets betydelse för t.ex. andraspråkinlärningen och det fortsatta kunskapsbygget. Ett annat relevant argument i sammanhanget är det känslomässiga. Vad händer när man plötsligt inte kan kommunicera med sina släktingar? Vad händer med den kulturella identiteten? Är jag verkligen beredd på att klippa bandet med min bakgrund och historia?

Då och då berättar jag för mina elever om hur stark saknaden kan bli efter ett språk. Mitt modersmål, polska, förlorade jag någonstans på den snåriga vägen in i tonåren. Just då reflekterade jag inte nämnvärt över vad en sådan förlust kunde innebära. Jag kastade iväg en skatt utan att begripa dess värde. Idag är tomrummet efter det språk som jag en gång behärskade, stort. I vuxen ålder har jag börjat associera polska med min barndom vilket laddar språket med känslor av saknad. Nostalgiord kanske man har hört talas om … men nostalgispråk?

Jag växte upp i ett hem där både föräldrar talade polska. Som liten flicka omfamnades jag av det polska språket från tidig morgon till sen kväll. Det var genom de polska orden jag bekantade mig med min omvärld och allt som rymdes i min barndom; gungor, barfotalek, mysiga kvällsmål, varm choklad, tandborstning, svampplockning, varma mackor och den obligatoriska godnattstunden – allt fick polska benämningar. Polskan kändes trygg och pålitlig. Den vaggade mig till sömns på kvällen och välkomnade mig på morgonen.

När jag började på dagis blev svenska plötsligt det språk som dominerade i min vardag. Alla barn och vuxna runt omkring mig pratade svenska. En eftermiddag när jag satt i sandlådan med min syster, upptäckte jag att jag inte kunde formulera det jag ville säga till henne på polska. Jag fick byta språk till svenska. Den dagen blev på många sätt en vändpunkt för mig. Omedvetet lade jag mitt förstaspråk åt sidan för att ge mig ut på äventyr i de svenska språklandskapen. Modersmålsundervisningen då? Den krockade med undervisningen i svenska i skolan. Jag blev tvungen att välja vilket språk jag skulle satsa på. Denna valsituation skulle jag förstås aldrig behöva utsättas för. Jag förstår fortfarande polska hjälpligt, men min vokabulär sträcker sig inte särskilt långt. Docka, kantarell, ögonfransar och sax – grundorden finns där någonstans. Dörren till den mer avancerade polska ordvärlden är emellertid stängd.

Jag är glad att majoriteten av mina elever värnar om sitt modersmål och är stolta över det. De elever som tvekar på modersmålets betydelse har fortfarande tid och möjlighet att göra val som de inte behöver ångra i framtiden.

Jag vill återgå till pojken i nian som under vår klassrumsdiskussion fastslog att man inte får glömma var man kommer ifrån. Jag kan naturligtvis inte mer än hålla med honom. Han har redan i ung ålder förstått hur viktigt språket och ursprunget är för en människas identitet och tillhörighet. Förhoppningsvis förvaltar han det språk som han har fått i gåva av sina föräldrar. För mig blev det en dyr läxa. Visst är det ledsamt att inte kunna föra vidare sitt modersmål till sina barn. Visst är det en sorg att ha mist nyckeln till sin härkomst. Att förlora sitt modersmål är onekligen att förlora en bit av sig själv.

Mina elevers favoritord på modersmålet:
Te dua – Jag älskar dig (albanska)

Habibi – Älskling (arabiska)

Corazón – hjärta (spanska)

Mazi – Tillsammans (grekiska)

S̄wạs̄dī – hej (thailändska)

Szczęście – lycka (polska)